ENSTEINS TVÅ VÄRSTA ANTAGONISTER.

  Philipp Eduard Anton Lenard föddes den 7 juni 1862 i Poszony, nuvarande Bratislava, och dog den 20 maj 1047n i Messelhausen, Tyskland.Lenard var son till en vinhandlare och studerade vid universiteten i Budapest, Wien, Berlin och Heidelberg,Han tog sin doktorsexamen vid det sistnämnda universitetet. Han undervisade vid universiten i Bonn, 1893, Breslau, 1894, Aachen, 1895, och Heidelberg. 1898 utsågs han till professor i experimentell fysik i Kiel men återvände till Heidelberg 1907, där han stannade till pensioneringen 1931.

Lenard var främst experimentalist. vid slutet av 1800-talet startade han sina undersökningar angående den fotoelektriska effekten. Han fann att den fart varmed elektroner frigörs från en belyst metallplatta beror enbart på det infallande ljusets våglängd och inte dess intensitet. Ju kortare våglängd ju snabbare var de frigjorda elektronerna. Intensiteten hos ljuset påverkade bara antalet elektroner som frigjordes på så sätt att ju större intensitet ju fler elektroner frigjordes. Detta resultat kunde inte förklaras utgående från Maxwells teori. Det blev Einstein som kom med förklaringen 1905. Denna byggde på den av Planck införda kvantumhypotesen.

Lenard utförde också viktiga undersökningar på de s. k. katodstrålarna. Han visade att de kunde penetrera tunna metallfolier och på så sätt fås att lämna det rör vari de producerades. Der var för sitt arbete med katodstrålarna han erhöll 1905 års Nobelpris i fysik.

Lenard tycksockså ha varit nära att upptäcka röntgenstrålarna. Han hjälpte röntgen med hans utrustning. Senare hävdade han att han inte fått sitt rättmätiga erkännande av Röntgen. Han ansåg öckså att J. J. Thomson använt en del av hans resultat utan att ange källan.

Till en början var Lenard en entusiastisk anhängare av Einsteins teorier. Han inbjöd honom t. o. m. till en professur i teoretisk fysik i Heidelberg och var även en av de första att nominera Einstein  till Nobelpriset i fysik. Med tiden kom Lenard att alienera sig allt mer och mer från övriga fysiker och hans idéer får allt mer och mer liknas vid en tokdåres. Till detta kan man hitta en rad av förklaringar. Som experimentalist kände han sig alltmer och mer fjärmad från den nya matematiska fysiken. Vidare förlorade han sina besparingar i inflationen efter kriget, då han köpt statspapper som förlorade allt värde. Hans son dog även tragiskt på grund av undernäring, då det var svårt att skaffa mat. Han attackerade Einstein som varande socialist, pacifist och framför allt jude. Hans idé var att skapa en tysk, experimentellt inriktad fysik  från vilken judiska inslag, dvs. matematiska och teoretiska inslag hade rensats ut. För att föra ut sina idéer skrev han fyrabandsverket Deutsche Physik 1936-37. När han fick höra invändningen att veteskapen är internationell svarade han: "Det är fel. Vetenskapen liksom varje annan mänsklig företeelse är betingad av rasen och blodet." Lenard kom på detta sätt att bidra till att skapa en atmosfär, som ledde till en allmän flykt av forskare från Tyskland.

Johannes Stark föddes den 15 april 1874 i Schickenhof, Tyskland och dog den 21 juni 1957 i Traunstein, Tyskland. Stark studerade vid universitetet i München, där han även tog sin doktorsexamen. Han började undervisa dår 1897. Mellan 1906 0ch 1922 undervisade han i tur och ordning vid universiteten i Göttingen, Hannover, Aachen, Greifswald och Würzburg. Hansakademiska karriår slutade 1922. Han försökte först starta en porslinsfabrik, men efterkrigstidens Tyskland var inte rätta platsen att starta nya företag i. Trots Nobelpriset i fysik 1919  var hans försök att komma tillbaka i det akademiska livet inte särskilt framgångsrika. 1928 hade han avvisats av sex tyska universitet. Detta berodde på hans allmänna impopularitet. Han var något extrem i stt avvisande av kvantteorin och avvisandet av Einsteins teorier som produkter av judisk vetenskap. Liksom Lenard började Stark luta åt nationalsocialismen och 1930 gick han in i partiet. Till skillnad från Lenard som nöjde sig med att omtolka fysikens historia i arisk riktning, försökte Stark få kontroll över hela den tyska vetenskapen. 1933 utsågs han  trots protester från Preussiska vetenskapsakademin till chef för Kaiser Wilhelminstitutet för fysik och teknologi. Han försökte nu vinna kontroll över hela den tyska vetenskapen men kom genom sitt idiosynkratiska beteende snart i konflikt med politiker och tjänstemän vid undervisningsministeriet och 1939 tvingades han att avgå. Starks slutliga förödmjukelse kom 1947, då han dömdes till fyra år i arbetsläger av en tysk avnazifieringsdomstol.

1905 hade Stark som den förste observerat dopplerförskjutningen hos spektrallinjer som man får från snabba laddade partiklar, i detta fall s. k. kanalstrålar. Hans andra stora upptäckt var det fenomen som går under benämningen Starkeffekten år 1913. Det var för denna han erhöll Nobelpriset. Tidigare hade Pieter Zeeman visat att spektrallinjerna splittras i ett magnetfält, den s. k. Zeemaneffekten. Starkeffekten är ett analogt fenomen, men nu sker splittringen i ett ett elektriskt fält. Båda effekterna är kvantmekaniska fenomen. Till en början var Stark anhängare till den nya kvantteorin men snart började han argumentera mot den nya teorin allteftersom bevisen för dess riktighet hopade sig.

En bok om vetenskapen under nazisttiden är följande: J. Cornwell, Hitler¨s Scientists, som utkom 2003.